fertility.com- Kvinnliga behandlingar

Startsida

Om Merck Serono

Kontakta oss

Behandling

Personligt anpassade behandlingar

Kvinnliga behandlingar

Vad behandling innebär

Var noga med din hälsa

Frågor du kan ställa till din läkare

Behandling FAQ

Fertilitetskliniker

Kvinnliga behandlingar

Behandling av infertilitet hos kvinnor kan delas upp i tre stadier. Dessa är utformade enligt tre på varandra följande steg. I många fall kan det första steget vara framgångsrikt, då behövs inte ett andra eller tredje steg. Här behandlar vi varje steg i tur och ordning:

Lite bakgrundsinformation om behandlingarna

Kvinnans fortplantningscykel styrs av hormoner, som kontrolleras av hypotalamus, hypofyskörteln och äggstockarna. Om detta basala kontrollsystem inte fungerar korrekt, blir ägglossningen oregelbunden eller sker inte alls. Ägglossningssjukdomar kännetecknas av anovulation (när ägglossning inte sker) eller icke-frekvent och/eller oregelbunden ägglossning.

Världshälsoorganisationen (WHO) har antagit en behandlingsorienterad klassificering för patienter med ankovulation:

Grupp I-patienter har hypotalamus-hypofyssvikt. De har ingen menstruation och saknar både follikelstimulerande hormon (FSH) och luteiniserande hormon (LH).
Grupp II-patienter har hypotalamus-hypofysfunktionssvikt samt en rad cykelproblem, som amenorré, oligomenorré och lutealfasrubbningar. Ca 97% av alla anovulatoriska patienter tillhör denna grupp, inklusive patienter med PCO (polycystiska ovarier: ett tillstånd som ofta kännetecknas av hirsutism, fetma, menstruella anomalier, infertilitet och förstorade äggstockar som utsöndrar stora mängder androgener). PCO anses vara den vanligaste orsaken till äggstockssvikt.

Genom stimulation av ägglossning (OI eller ovulationsinduktion) försöker man uppnå hormonell balans, så att en ägglossning med endast ett ägg kan ske. Hos fler än 80% av infertila kvinnor utan anatomiska sjukdomar lyckas behandlingen med fertilitetsläkemedel som främjar växten och utvecklingen av äggstockarnas follikler via stimulering av FSH och LH.

De preparat som vanligen används för att stimulera ägglossning är:

Klomifencitrat, som får hypotalamus att öka utsöndringen av gonadotropinfrisättande hormon (GnRH), vilket i sin tur stimulerar hypofysen att utsöndra FSH och LH.
Gonadotropiner (FSH-preparat som påverkar äggstockarna direkt och främjar utvecklingen av follikler).

För WHO Grupp I-patienter, är det nödvändigt med gonadotropinbehandling med både FSH och LH för utvecklingen av follikler och ägglossning. WHO Grupp II-patienter kan svara på klomifencitrat. FSH-behandling används normalt till de som inte svarar på klomifen.

Ägglossningsstimulering kombineras vanligtvis med planerade samlag eller konstgjord befruktning (intrauterin insemination IU). Syftet är att öka sannolikheten för en framgångsrik befruktning. Om det inte skett en befruktning efter ungefär tre till fem cykler med gonadotropinbehandling, kan patienten komma ifråga för ART.

FSH är effektivt vid äggstocksstimulering. Injektioner med humant koriongonadtropin (hCG) används ihop med FSH för att framkalla ägglossning (hCG sätts in för att efterhärma den naturliga LH-stigningen). Ett tillfälligt komplement till FSH-terapi är syntetiskt luteiniserande hormonutsöndrande hormon (LHRH) som verkar genom att undertrycka äggstockarna. I sitt undertryckta tillstånd är äggstockarna mer mottagliga för FSH-terapi och ägg av högre kvalitet produceras som resultat. Detta är speciellt användbart för kvinnor med PCO (Polycystiska Ovarier) som inte reagerar på en behandling med bara FSH.

Bromokriptin används för behandling av hyperprolaktinemi, ett tillstånd där man har för höga nivåer av prolaktinhormon i blodet. Detta tillstånd resulterar i undertryckande av GnRH-utsöndringen som är med och orsakar anovulation.